Den sista maj tar jag studenten och sedan är det kapitlet slut. Ett kapitel på närmre tre år har bara fyrtiotre dagar kvar, fyrtiotvå imorgon. Fyrtioen på lördag. Jag har massor av planer för framtiden och vissa dagar blir jag galen för att vardagen har sett lika ut för länge, andra dagar har jag en klump i magen och undrar vem jag är utan Värmland. Det var så länge sedan jag behövde vara någon utan dem, vi har ju kännt varandra för evigt. Jag brukar föreställa mig känslan av att komma ut på trappan i vit klänning och studentmössa, jag brukar föreställa mig hur det kommer att kännas. Men jag kan inte riktigt gissa om det kommer att vara den bästa dagen i mitt liv, eller den värsta. Båda delarna, förmodligen. Men imorgon tar jag tåget hem till Värmland, för sista gången.